Idag har varit en riktigt pissig dag (ursäkta uttrycket). Dagen började med att jag hade stört ont i rygg och nacke, antagligen efter att ha sovit på en tunn madrass på golvet under övernattningen i helgen..

Sen fick jag skjuts av pappa till skolan för att ha ett nationellt prov i svenska, läsförståelse. Det gick rätt OK och efter provet så fick vi gå hem.

När jag kommer hem så ringer pappa och säger att ladugården och det stora bostadshuset på vår släktgård i Kroksjö har brunnit ned på morgonen och att han är påväg dit. (Min farbror, hans sambo och deras 2 barn bor i det huset och min farmor och farfar bor i det mindre bostadshuset på gården).

Flera av er har säkert sett det i VK eller på nyheterna på TV. Som tur var så fanns inga boskapsdjur i ladugården då de står i en nybyggd större byggnad på andra sidan av sjön. Ingen i familjen var heller hemma när det började brinna utan det var grannarna som såg eldflammorna. Hela ladugården brann ner till grunden på 1 h och efter det började bostadshuset brinna på övervåningen, det är nu helt förstört. Rökpelaren hade tydligen kunnat ses ända från Ersmark som är 2 mil bort.. 

Brandkåren kom dit med ca. 20 brandmän och började släcka. När det slutat brinna i huset så kom grannarna dit och hjälpte till att bära ut ägodelar såsom fotoalbum osv. Det rök ju som satan fortfarande och de andades in en massa rök så de fick efter det åka till sjukhuset för rökskador. Väldigt vänliga grannar iallafall! 

 

Jag kan nästan inte fatta att allt är borta nu. Jag har liksom lekt hur mycket som helst i det huset när jag var liten. Lekt i ladugården och matat alla kalvar med mjölkersättning och grässtrån som jag plockade utanför vid väggen. Alla gånger som jag samlat små ljusblå äggskal som ramlat ner från svalornas bon under taket och alla gånger som jag halkat på kobajset inne i ladugården.. Min farfar är född på gården i och har levt hela sitt liv på där. Precis som min farfars far. Likaså har min pappa växt upp där. Nu är det borta.. 

 

/Evelina