Sov gott finaste Hebel
Som många kanske redan vet så fick Hebel lämna denna jord för ungefär en och en halv vecka sedan.
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja..
Hebel har funnits i mitt liv i 9,5 år för att vara exakt. Han hade precis kommit till Surf när jag skulle dit för att ha min livs första ridlektion. Vi red naturligtvis inte utan gick runt och bekantade oss med stallet. Vi fick se ridhuset, cafeterian, entrén och till slut stallet. Hela gruppen stannade utanför boxen där Hebel, 5 år, stod. Han stod i den lilla boxen brevid sadelkammaren så det blev ganska naturligt att vi stannade där för att prata. Alla tyckte han var jättesöt och frågade om det var honom vi skulle få rida på. Jag frågade inte, jag var för blyg.
Vår ridlärare Johanna skrattade lite och sa att det skulle vi då inte få göra, han var alldeles för pigg och svår för oss.
Det här är mitt första intryck av Hebel. En sockersöt grå ponny med världens snällaste ögon. Samtidigt var jag lite rädd för honom eftersom att ridläraren sagt att han var pigg och svår = galen i min värld.
Vi red i ett år ungefär och jag hade en ponny som hette Viola VARJE gång! Jag hatade henne så mycket (jag överdriver inte). Jag grät nästan varje gång jag kom till stallet och såg att jag skulle ha Viola, igen.
Hon sparkades och bets och jag kunde inte få henne att gå framåt. Usch vad jag var avundsjuk på alla andra i min grupp som fick rida Josephine eller Ninja.
Har ingen bild på mig och Viola så här är en på mig (på hästen), Jessica och Ninja:
När det första året hade gått så började Hebel gå med på våra lektioner (!). Första gången jag skulle ha honom kommer jag helt ärligt inte ihåg. Men om jag ska gissa så var jag säkert livrädd hela tiden jag satt på hans rygg.
En gång som jag särskilt kommer ihåg är en gång då vi skulle rida barbacka. Jag hade Hebel. Jag var jätteliten och Hebel var jättestor. Han var så bred över ryggen (tyckte jag då som mest ridit Viola som var en liten b-ponny).
Allt gick jättebra tills att vi skulle börja trava. Då gick det fortare och fortare och till slut gick Hebel över i galopp. Och som jag skrek! Jag skrek "MAMMAAAA!" Och ridlärare Johanna försökte tala om för mig att man ska inte skrika, då blir det bara värre, men jag hörde inte haha... Så jag skrek och skrek och tillslut slutade Hebel galoppera. Ett rent under att jag inte ramlade av liten som jag var. En annan i gruppen som red Josephine frågade om jag ville byta häst med henne efter att Hebel hade stannat. Men jag sa nej, jag skulle minsann rida Hebel envis som jag var. Mamma fick komma ner i ridhuset och leda honom, det gick dåligt. Han var jättetaggad och trippade omkring på stället så vi fick hämta ett till par tyglar och knäppa fast i bettringarna som mamma kunde hålla i. Hahahhaha jag dör! Sötponny!
Allt gick jättebra tills att vi skulle börja trava. Då gick det fortare och fortare och till slut gick Hebel över i galopp. Och som jag skrek! Jag skrek "MAMMAAAA!" Och ridlärare Johanna försökte tala om för mig att man ska inte skrika, då blir det bara värre, men jag hörde inte haha... Så jag skrek och skrek och tillslut slutade Hebel galoppera. Ett rent under att jag inte ramlade av liten som jag var. En annan i gruppen som red Josephine frågade om jag ville byta häst med henne efter att Hebel hade stannat. Men jag sa nej, jag skulle minsann rida Hebel envis som jag var. Mamma fick komma ner i ridhuset och leda honom, det gick dåligt. Han var jättetaggad och trippade omkring på stället så vi fick hämta ett till par tyglar och knäppa fast i bettringarna som mamma kunde hålla i. Hahahhaha jag dör! Sötponny!
Efter ytterligare något år så skullle jag och Jessica åka på ridläger på Surf. Det var i början på sommaren 2007. Det var 5 dagar med övernattning och vi skulle ha varsin häst som vår egen. Första dagen fick vi önska vilken häst vi ville ha. Jag önskade Polapir som första och Hebel som andrahandsval. Jag fick Hebel och Jessica fick Kaktus.
Jag var sjukt nervös av någon anledning men hela veckan gick bra och det var här jag började tycka om Hebel riktigt, riktigt mycket. Vi hade blandat ridlektioner och teorilektioner. På teorilektionerna lekte vi mest hänga gubbe eller så hoppade vi över sockerbitshinder på utomhusbanan utan häst haha.
Ridlektionerna var både ute och inne och allt gick superbra! Hebel var världens underbaraste häst!
Sen en dag så skulle vi rida barbacka i ridhuset för Camilla. Jag tvekade inte en sekund och tränsade bara Hebel och var helt säker på att jag skulle rida barbacka. Sen kom Emma, som också var med på ridlägret, och sa att om jag var smart så skulle jag inte rida barbacka på Hebel. Hon hade ramlat av honom varje gång hon ridit barbacka. Då blev jag rädd och började jag tveka. Skulle jag rida barbacka eller skulle jag rida med sadel utan stigbyglar?
Det slutade med att jag red med sadel... hahah.
När vi kom in i ridhuset skulle vi rida slalom mellan koner och göra skänkelvikningar på en långsida. Varken jag eller Jessica hade gjort skänkelvikningar förut men vi sa nog inget och låtsades att vi kunde och härmade de andra, hahaha.
Sen så skulle vi galoppera. Jag hade fortfarande minnet kvar från den gången Hebel skenade med mig (han galopperade bara men jag tyckte att han skenade för jag var så liten..). Så jag sa till Camilla att jag inte ville galoppera. Hon tyckte att jag visst skulle prova galoppera och efter en kompromiss kom vi överens om att hon skulle springa brevid. Hahahaha. Det gick hur bra som helst och det stärkte verkligen mitt dåliga självförtroende.
Här är en bild från det lägret:
Efter det så har Hebel alltid haft största platsen i mitt hjärta.
Men efter sommarlovet var slut och ridningen skulle börja så var jag lite rädd för Hebel igen. Första ridlektionen skulle jag ha honom och jag var jättenervös och rädd att han skulle skena med mig. Ja, jag var feg och rädd för alla hästar hur de än betedde sig. Men lektionen gick jättebra och jag började lita på Hebel mer och mer för varje lektion som gick.
Men så en dag på vårterminen när jag kom till stallet och ska gå och titta vilken häst jag ska ha så kommer en tjej i min grupp fram och säger att Hebel är såld. Jag började gråta. Mamma följde mig ut i entrén för att trösta mig och torka mina tårar. Jag lyckades mumla fram "Hebel" medan tårarna rann nerför kinderna. En kvinna i entrén hörde fel och kom fram och frågade om jag hade feber haha.
Jag tror jag red Faruk den lektionen och jag grät tillochmed när jag skulle hoppa upp på honom i ridhuset. Min ridlärare kom och frågade vad de var för fel och jag sa att jag var ledsen för att Hebel skulle säljas. Hon försökte trösta med att han inte skulle åka förrän till sommaren, så jag hade gott om tid att säga hejdå till honom.
Hebel såldes inte till sommaren. Hon som skulle köpa honom ramlade av honom och bröt foten på sista ridlektionen, så försäljningen sköts fram till jul! Helt ärligt så var jag glad att hon bröt foten (absolut inget illa menat mot henne! Hon är hur schysst som helst), men Hebel skulle ju vara kvar! Jag skulle kunna rida honom en termin till! Jag var överlycklig.
Jag red honom väldigt ofta den terminen ända fram till jul då jag trodde att han skulle säljas, den här gången på riktigt. Men försäljningen blev inte av nu heller, varför vet jag inte men det var ju positivt för mig!
Den 18:e december 2010 tävlade jag och Hebel för första gången! Det var en julklappshoppning, clear round 40cm. Vi klarade oss felfritt och jag var hur glad som helst! Vi fick en röd rosett där jag skrivit "Hebel är bäst♥" på baksidan.
Här är en bild från den tävlingen:
Ett halvår senare i juni 2011 skulle vi rida upp dressyrdelen för märke 3. Det var inte på ridlektionstid utan på en helg. Vi hade tidigare ridit upp för märke 2 på en ridlektion men eftersom att vi tänkte söka till specialgrupper till hösten så behövde vi märke 3 också. Vi kom iallafall till Surf när hästarna skulle in från hagen. Det var inte vanliga personalen som tog in hästarna utan de som helgjobbade eftersom att det var lördag. Jag hörde att de pratade om att Hebel hade sett halt ut på väg in från hagen och jag fick en klump i magen. Jag skulle ju rida Hebel på uppridningen! Jag hade tränat in LC:1 programmet och allt.
En halvtimme senare kom Rebecka dit och berättade om hur allt skulle gå till samt delade ut hästar till alla. Hon sa att jag skulle ha Hebel och jag berättade att helgjobbarna pratat om att han sett halt ut. Jag fick ta ut honom i stallgången och springa med honom. Och visst var han halt, jättehalt..
Jag fick tårar i ögonen, som den lipsill jag är, och började borsta Diva som jag skulle få rida istället.
Hela dressyrprogrammet gick åt skogen. Diva var jättefjantig och var rädd för en bajshög som låg mitt på banan och jag glömde vägen nånstans i mitten. Det var på gränsen att jag fick godkänt, hahaha.
Här är en bild från märkes-uppridningen:
Halva den sommaren fick Hebel stå hos Lamia i Ansmark (om jag inte minns fel). Sen släpptes han in i beteshagen med de andra hästarna i Degernäs de sista 2-3 veckorna. Det var tänkt att jag skulle rida Hebel till betet men så blev det ju inte. Jag fick rida Loke istället.
Hur som helst så hade Hebels hälta troligtvis berott på en spark strax under högra framknät. Han hade nämligen fått ett stort överben där. Erica, som var verksamhetschef då, berättade att det var ett under att han klarade sig. Han hade bra läkekött!
Han hade fått ett getingstick i mungipan på sommarbetet så efter sommaren så fick han gå på hack ett tag. Jag fick den stora äran att skritta igång honom första veckan efter sommaren! Tror ni jag var glad eller?
Hösten 2011 började jag rida i hoppgruppen! Vi hade en ridlärare som heter Pernilla och jag berättade för henne att jag gärna ville rida Hebel när han kunde börja gå lektioner.
I september började han gå lektioner! Första gången jag fick ha honom i hoppgruppen var en lektion utomhus dagen före min födelsedag! Vi hade 3 hinder på ena långsidan och 3 bågar med travbommar på andra sidan. Det var tänkt att vi skulle räkna galoppsprång mellan hindren men Hebel sprang så snabbt att jag inte hann räkna!
Gud vad jag skrattade den lektionen. Hebel hade inte hoppat på över ett halvår och var superlycklig och ville springa supersnabbt! Jag kunde knappt styra med hackamoret och än mindre bromsa men han var så glad att jag inte kunde låta bli att vara glad jag också. :)
Jag citerar mig själv från min gamla blogg:
"Jag vet inte riktigt, det är nåt speciellt med att rida den häst man gillar mest, att även om man känner att man red som en kratta så är man jätteglad och lycklig efter lektionen :) Ebba sa det om lektionen igår också, att Star hade varit jobbig och skuttig hela lektionen, men man känner att hästarna är glada. då blir man glad själv också.
Hebel var ju jätteglad när han fick hoppa och man kan inte mer än att skratta åt det hela! hur dåligt jag än red så är jag glad för att Hebel tyckte det var kul!♥"
Hebel var ju jätteglad när han fick hoppa och man kan inte mer än att skratta åt det hela! hur dåligt jag än red så är jag glad för att Hebel tyckte det var kul!♥"
Här är en bild från en annan gång jag red Hebel med hackamore:
Sen så fortsatte jag att rida Hebel varje vecka i hoppgruppen och det gick bara framåt! Vi klarade alltid av att göra de snävaste svängarna och Hebel var alltid glad! Han studshoppade mellan travbommar och hoppade alla hinder oavsett om jag red dåligt. Världens finaste ponny ♥
Den 22:a oktober 2011 ställde vi upp i vår första dressyrtävling tillsammans. Jag hade suttit i flera veckor och gjort ett rosa pannband till honom av såna där jättepyttesmå glaspärlor som han skulle ha, hahah. Jag hade även gjort en fin namnskylt som jag skulle sätta fast på sadeln istället för den fula röda som var där i vanliga fall! Vi red en LB:0. Vi var första start och jag kom ihåg hela programmet. Vi lyckades skrapa ihop hela 61% (!!!) och ledde genom hela klassen ända tills sista ekipaget gick om oss med 1%. Vi kom 2:a! Jag var så glad att jag ville gråta typ. Och Hebel tyckte ärevarvet var så kul att han kutade förbi Diva som vunnit, hahaha sötponny!
Här är en bild på pannbandet (inte färdigt på bilden) och namnskylten jag gjorde:
Här är några bilder från den tävlingen:
Foto: Lovisa Berggren
Sen så skulle vi i hoppgruppen vara med i ett nummer på julshowen 2011. Vi skulle vara utklädda till älvor och hoppa över höbalar. Det gick bra, lite snabbt kanske men allt var under kontroll! Han skötte sig perfekt som vanligt :)
Sen så tävlade jag Hebel på julklappshoppningen strax efter julshowen. Vi hoppade 70cm, med grundomgång och omhoppning, och var utklädda till princessor! Massor av glitter och rosa! Vi var felfria och kom 2:a. Han var hur duktig som helst!
Här är 2 bilder från den tävlingen:
Sen var det jullov.
Efter lovet så började jag även rida i ponnydressyrgruppen på onsdagar! Nu red jag alltså i både hoppgruppen och dressyrgruppen. I båda grupperna red jag Hebel, varenda gång. :)
Vi red för Sofia Hallgren på onsdagar och hon hjälpte mig jättemycket med att hitta knapparna på Hebel. Han var verkligen inte lätt i dressyren. Han hade så trippigt steg och som Sofia sa så var han "inte riktigt byggd för att jobba i form". Han hade ganska lågt ansatt hals vilket gjorde att han var svår att få i en fin hög form.
Men jag kämpade på och vägrade rida med snodd eller thideman då jag tycker att det är dumt att man inte kan ge full eftergift. Jag skulle klara av det utan! De flesta lektioner så gick han i jättefin form i kanske 10min sammanlagt, då var jag hur nöjd som helst. Jag var som aldrig besviken efter lektionerna även fast att han gick som han gick, han var ju hur som helst världens bästa, jag kunde inte vara besviken!
I mars 2012 så var jag och Hebel med i vår första lokala hopptävling! Vi skulle hoppa LD vilket är 70cm för c-ponny. Det var inomhustävling och har var jättefin på framridningen. Jag tycker att jag skötte det riktigt bra med tanke på att jag inte hade någon som hjälpte mig på framridningen. Min ridlärare var inte där och mina föräldrar kan ju ingenting om hästar så de tittade mest på.
Väl inne på banan så tog vi oss galant över de 3 första hindren. Sen när vi vände upp mot 4:an som var ett rödsvartrandigt plank så började Hebel tveka. Jag hade aldrig varit med om att han hade vägrat förut och jag var hur nervös som helst så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Han stannade typ 10m ifrån hindret. Jag gjorde en volt och styrde mot planket igen och den här gången så drog han förbi hindret åt höger med öronen rakt framåt och hoppade ett annat hinder bakvägen. Vi blev uteslutna hahaha!
Här är 2 bilder från den tävlingen:
Resten av terminen så red jag Hebel varje vecka i både hopp och dressyrgruppen. I dressyren så började det gå bättre och bättre. Sofia red Hebel i en vecka på dagtid för att kunna instruera mig bättre i vad jag skulle göra. Vi övade på att få honom att vila på steget och lade fokus på att hitta en ganska låg, rund form då den höga formen blev för mycket att begära av honom i dåläget. Jag red barbacka varje onsdag för att sadeln bara gled fram på halsen hela tiden och det fungerade bra!
Den 2:a juni 2012 så startade vi vår första regionala hopptävling! Det var en LD+5, så 75cm. Det var utomhus och han var superfin på framridningen! Min ridlärare Pernilla var med och hjälpte mig och alla mina fina vänner var där och hejjade. Hebel fick ha ett turkost schabrak som jag sytt själv på slöjden! Väl inne på banan så gjorde vi vår finaste runda någonsin. Allt flöt på så himla bra och vi var felfria! Jag gick med honom i skogen efteråt och kramade om honom och berömde honom hur mycket som helst.
Det var en clear round men vi fick ändå en blågul rosett, haha. Han förtjänade den! :)
Sen blev det sommarlov och jag och Jessica var på konfirmationsläger i 2 veckor. Eftersom att vi var borta när hästarna skulle till betet så fick Linnéa rida dit Hebel "åt mig".
Hon fick rida efter Rebecka. Hebel hade precis blivit av med sina skor så han hade ont i fötterna och gick låååångsamt.
Konfirmationslägret tog slut och likaså sommaren. I augusti var det dags att rida hem hästarna. Hebel var jättesnäll att fånga i hagen och vi fick rida först hela vägen hem för han var cool och gick fram överallt. :)
Sen red jag honom i 9 dagar. 4 dagar igångridning och 5 dagar hyrde jag honom! Lyckan! :)
Han var så sjukt fin. Han sökte sig neråt och var mjuk och fin i handen. Finaste ponnyn! ♥
Här är lite bilder från augusti 2012:
Det var även i augusti 2012 som Star och Kaktus fick lämna jorden.
Hösten 2012 fortsatte där vårterminen slutade. Vi bytte ridlärare i både hopp och dressyrgruppen. i hoppgruppen började vi rida för Evelina Pettersson som är jätteduktig och jag började lära känna Hebel ännu bättre i hoppningen. Vi tränade på att få honom att våga hoppa av lite tidigare istället för att komma nära inpå hindren som han ofta gjorde. Vi hoppade även vårt höjdrekord tillsammans på 1m!
I oktober någon gång så red jag en programridning med Hebel. Det var ingen tävling utan vi fick bara ett protokoll och lite tips och råd från domaren. Det gick inte så bra, jag glömde vägen och red allmänt dåligt. Men Hebel var duktig ändå!
Här är lite bilder från programridningen:
I oktober var vi även med i en klubbhoppning inomhus! Vi hoppade 80cm, 2 faser. Men vi kom aldrig till andra fasen för vi rev fjärde hindret. Men Hebel var pigg och glad och när vi kom ut på stora utebanan efter att vi ridit så föll första snön från himlen! Har inga bilder från den tävlingen tyvärr.
I december så red jag Hebel på julshowen som jag tillsammans med resten av US-styrelsen planerat. Det var näst sista numret och vi skulle bara skritta in i ridhuset och rida runt medan en tjej sjöng. Vi gick först och han var hur lugn som helst ända tills killen som skötte ljuset projicerade en blå blomma på ridhusväggen precis framför Hebel. Då hoppade han till, men det skulle nog vilken häst som helst ha gjort.
Efter jul så bytte vi än en gång ridlärare i båda ridgrupperna. Vi började byta runt lite bland hästarna i dressyrgruppen och i hoppgruppen började vi prata om att jag skulle byta häst. Det var min idé från början då jag började känna mig för lång för att hoppa Hebel. Sen så kändes det som att vi var klara med hoppningen, jag ville inte hoppa högre hinder när jag mest var i vägen för att han skulle kunna hoppa ordentligt. Det kändes inte snällt mot honom. Så jag fick byta ponny och började rida Rocky.
I början av sportlovet våren 2013 åkte jag till Hemavan. Under tiden jag var borta hade man på Surf ordnat ett "miniläger" under 2 dagar där vi i träningsgrupperna och privatryttarna på ponny skulle få vara med. Jag var ju borta men de andra var med.
Jag hörde som inte så mycket av de andra medan jag var i fjällen så jag satt i min ensamhet och taggade upp inför dressyrtävlingen som skulle vara i slutet av lovet (då skulle jag ha kommit hem) då jag skulle tävla Hebel!
Men när jag kom hem så skrev Linnéa till mig att hon hade en rolig/klumpig sak att berätta och en väldigt dålig. Direkt hon skrev att hon hade en dålig nyhet så visste jag att det var något med Hebel.
Den roliga/klumpiga nyheten var att hon hade ramlat av Nixon under lägret och den dåliga var att Hebel hade blivit halt..
Hon berättade att de hade valt att inte säga något till mig medan jag var i fjällen för de ville inte att jag skulle sitta fast uppe i fjällen och vara orolig och ledsen, jag har världens bästa vänner! ♥
Jag fick iallafall rida en annan häst på dressyrtävlingen, en storhäst. Alita fick jag rida, jag hade aldrig ridit henne förut och nu skulle jag tävla henne det första jag gjorde! Det gick inte bra, punkt slut.
Jag pratade med Rebecka några dagar efter att jag kommit hem från Hemavan och frågade hur det var med Hebel. Hon sa att han hade fått en hovbensfraktur och att han skulle på återbesök hos veterinären i Vännäs 2:a april, om jag ville följa med så fick jag det. Såklart jag ville!
Bara ett problem, min familj brukar alltid åka till fjällen vecka 14. Och 2:a april råkade vara under den veckan.. Hur skulle jag göra nu? Jag funderade fram och tillbaka om jag skulle åka till fjällen och strunta i att följa med Hebel (det var vad min pappa tyckte att jag skulle göra) eller om jag skulle stanna hemma och följa med honom.
Det hela slutade med att jag åkte upp tillsammans med min familj till fjällen och var där i 2 dagar innan jag satte mig på bussen hem 1:a april. Väl hemma i Umeå så fick jag sova över hos Ebba och sedan klev jag upp tidigt och cyklade till Surf (1 mil från där jag bor) för att följa med Rebecka och Hebel till veterinären! Sen efter det så skulle jag åka buss tillbaka upp till Hemavan igen.
Jag minns den dagen då vi åkte till veterinären så väl. Det var soligt och varmt och jag svettades som ett as när jag kom fram till Surf, jag var sen. Vi borstade av Hebel den värsta smutsen och tog på transportskydd innan vi gick ut till transporten. Han hade gips på hoven och haltade rejält. Jag fick lasta honom. Jag började gå in i transporten och Hebel följde snällt efter. Vi stängde luckan.
Vi hade vaktmästar-Nisses bil, en vinröd liten sak som knappt hade någon luftkonditionering vilket gjorde att det var svinvarmt i bilen.
Åh, jag kommer ihåg ögonblicket när vi rullade iväg från Surf. Vi körde förbi hagarna och snön hade precis smält bort så det var lerigt och ojämnt på vägen. Solen lyste in genom vindrutan och jag och Rebecka skrattade åt att det kändes som att man satt nere på backen i den där bilen, man satt jättenära marken!
(lättar upp texten med en bild här!)
Vi började köra mot Vännäs och jag fick smaka såna där påskskum-godisar av Rebecka. När vi kom till Brännland började vi fundera på om Hebel hade ramlat ur transporten för han var så tyst, haha. När vi skulle vi köra uppför sista backkrönet innan man åker förbi Vännäsby var det verkligen på håret att vi tog oss upp för backen! Bilen gick långsammare och långsammare och i slutet av backen låg vi på runt 20km/h, på motorvägen!
Vi tog oss uppför som tur var iallafall och kom fram till veterinären.
Väl framme lastade vi ut Hebel och jag fick gå in på "hästavdelningen" med honom medan Rebecka gick och anmälde att vi var där. Oj vad Hebel inte tyckte om att vara där kan jag säga! Jag ställde in honom i en box och han gick runt och luktade och slickade på golvet därinne. Vi behövde inte vänta så länge på att veterinären skulle komma.
Veterinären presenterade sig som Linda, hon pratade skånska, var ganska lång och hade flätor.
Jag fick ta ut Hebel och ställa honom i gången så hon kunde känna på honom. Hebel var livrädd. Jag tror aldrig jag har sett honom så rädd i hela mitt liv! Han blev helt stel och stod med mulen mot min mage och andades korta, snabba andetag. Linda tog pulsen på honom och sa att han hade ovanligt hög puls men att det berodde på att han var nervös.
Sen sprang jag fram och tillbaka med honom i gången medan hon tittade på honom och sedan tog hon bort gipset från hans hov. Sen fick vi vänta lite medan Linda skulle hämta en spruta med lugnande medel till Hebel. Han skulle nämligen röntgas och då måste de stå helt stilla.
Hon kom tillbaka efter en stund tillsammans med en annan veterinär. Den andra veterinären kastade ett snabbt öga på Hebel och frågade sen "är det en islänning eller vad är det för något?", "om man bara tittar på kroppen så ser det ut som en islänning, men när man tittar på huvudet också så ser det... konstigt ut."
Rebecka förklarade för honom att han var en polsk konik men nog var hans teori om en islänning ganska kul!
Linda kom tillbaka med lite blå lera som hon kletade fast under Hebels hov och sedan tog hon sprutan och stack in den i hans hals. Han ryckte till lite och sen såg han skitsur ut tills Linda hade gått därifrån, hahaha.
Sen skulle han in på röntgen, där var man tvungen att vara över 18 år. Så jag fick vänta utanför. Där gick jag omkring i en timme helt ensam på Vännäs veterinärstation. Jag mockade ur transporten och tittade på informationstavlor som de hade uppsatta i stallet. Sen kom det lite andra hästar som hade hovbölder och hältor hit och dit. Flera av ägarna frågade mig "vad har hänt med din häst då?". Mitt svar var "jag vet inte riktigt, hovbensfraktur tror jag det var. Sen är det inte ens min häst utan en ridskolehäst som jag är här med."
Efter en timme kom Rebecka ut med Hebel och gav honom till mig. Hon skulle titta på röntgenbilderna tillsammans med veterinärerna så jag kunde ju klappa lite på honom och ta ut leran från hans hov medan jag väntade. Sagt och gjort så plockade jag bort den blå leran, satte mig i Hebels box och gjorde ett litet hästhuvud av den.
Hebel var trött och gick återigen runt och slickade på golv och väggar.
Efter en halvtimme kom Rebecka och Linda tillbaka och de pratade om ett återbesök för att se om det förbättrats. De var positiva! Linda sa att det hade gått åt rätt håll iallafall!
Nu skulle de sätta på nytt gips på Hebel och sen skulle han få åka hem och stå på boxvila i minst 3 månader.
Vi fick gå in i ett rum med en tjock svart gummimatta på golvet. Jag fick hålla i Hebel medan Rebecka höll hoven och veterinären la gipset. Det tog en liten stund och Hebel började skaka för att han spände sig och det blev jobbigt att stå på 3 ben. Men tillslut var det över och vi fick gå ut!
Åh, vad glad Hebel var när vi gick ut på parkeringen! Bort från veterinären!
Vi lastade honom lika lätt som sist och så åkte vi iväg. Rebecka sa något i stil med "amen det där gick ju bra!". Jag mumlade "mm" och nickade. Jag var helt borta, paralyserad, chockad, kunde knappt prata. Jag var varken glad eller ledsen, kände ingenting.
Rebecka bytte samtalsämne och började berätta om en ny d-ponny som skulle komma till Surf om någon vecka. Den var tydligen brun och hette något konstigt som jag inte la på minnet just då, men den kallades för Lusen (Lusardo fick jag höra sen, haha).
Vi kom tillbaka till Surf och lastade av Hebel och ledde in honom i stallet. Nu var det bråttom! Jag var tvungen att cykla in till stan och hinna med bussen tillbaka till Hemavan.
Jag höll på att ta av Hebel transportskydden när Tina kom in i boxen och kramade om Hebel. Hon var tårögd, lyckotårar. Jag har för mig att hon sa något i stil med "nu måste du väl vara överlyckling Evelina". Jag fick bara fram ett ja för jag hade inte smält allt än.
Så fort jag borstat av Hebel så sprang jag ut till cykeln. Jag var tvungen att leda den upp till asfaltsvägen för det var så lerigt och isigt uppför Surfs infart. Väl uppe på vägen hoppde jag på cykeln och börjde cykla. Det första jag tänkte på när jag satte mig på cykeln var att "gud vad hoppigt det blev". Och det var kanske inte så konstigt för jag hade punktering på bakdäcket!
Shit, vad skulle jag göra nu!? Jag var iallafall tvungen att ta mig in till stan. Jag började cykla på min punkterade cykel mot Röbäck samtidigt som jag ringde mamma i Hemavan. Jag sa att det fanns en risk att jag inte skulle hinna med bussen eftersom att min cykel hade fått punka. Sen så kom vi tillsammans på idén att jag skulle lämna cykeln i Röbäck och ta ultrabussen därifrån till stan.
Jag tryckte bort mammas samtal och fortsatte cykla mot Röbäck. Det gick långsamt, det hade nästan gått snabbare att gå haha.
När jag kom fram till Röbäck dumpade jag cykeln på Glödheta och hoppade på bussen mot stan.
Därefter gick jag till busstationen och satte mig på bussen mot Hemavan.
Det var inte förrän jag hade åkt en stund i bussen som jag började fatta vad som hänt. Hebel skulle inte dö! Han skulle leva, han skulle klara det här, han skulle finnas kvar med mig precis som han gjort efter alla gånger det var sagt att han skulle säljas och efter den gången han var halt sist. Hebel fanns alltid kvar.
Efter påsk någon gång så började jag rida Porter i dressyrgruppen. Han hade kommit till Surf vid nyår. Jag hade fått se en film på honom innan han kom till Surf och på filmen såg han jätteskabbig ut. Han var inte så särskilt vacker i verkligheten från början heller. Spinkig med matt päls, sår i ansiktet och halva manen var borta. Han kallades för Räddis när han precis hade kommit för att han var så rädd och nervös.
Men även fast han inte var den vackraste ponnyn världen skådat så fastnade jag för honom. Han hade så fina ögon, grå-gröna. Snälla.
Jag fortsatte rida Rocky i hoppgruppen och vi startade 2 tävlingar på våren. En klubb och en lokal. Klubbtävlingen gick helt okej och den lokala gick superbra! Vi hoppade en LC vilket är 90cm för d-ponny. Vi var felfria i grundomgången men rev näst sista hindret i omhoppningen. Vi kom 6:a av 17 ekipage! Duktig ponny!
Sen blev det sommar och jag red Porter till betet. Han hittade på flera nya gångarter på vägen till Degernäs, haha. Jag skrattade hela vägen dit för han gick, sprang och skuttade fram så roligt!
Hebel stod i Ansmark hela sommaren i en boxstor beteshage.
Efter sommaren så red jag även Porter på väg hem från betet. När vi kom till Surf var Hebel redan där i sin lilla sjukhage. Han blev så glad när han fick se sina kompisar att han bokstavligt talat tjöt! Han hoppade runt, runt i den lilla hagen och bockade och pep, sötis!
I augusti innan skolan började hängde vi på Surf nästan varje dag. Det var ridläger för barn där och vi hade som uppgift att leka lekar med dom på eftermiddagarna. Vi hade väldigt kul faktiskt! Vi gick och badade med ponnysarna, kastade vattensvampar på varandra och spelade brännboll.
Eftersom att alla hästar inte gick med på ridlägret så fick vi rida på de hästar som inte var med. Jag red Porter varje dag. Vi var ute i skogen på upptäcksfärd alla dagar förutom de dagar då vi red och badade. Det var väldigt kul och Porter var hur cool som helst, gick fram överallt och tvekade bara när vi skulle gå förbi stora läskiga stenar.
Här är lite bilder från när jag badade med Porter:
Jag lärde även Hebel 2 trick under den tiden! Puss och Flema.
Sommaren övergick till höst. Hebel fick ta bort sitt gips och fick istället en specialsko. Den var helt runt och skulle hålla hoven stadig så att frakturen kunde läka. Det var även väldigt lerigt och fuktigt ute och Hebel fick strålröta.
I oktober 2013 var jag och Porter med i vår första tävling. Knäckebrödscupen och det var både dressyr och hoppning. Jag hade inte hoppat Porter ordentligt förut eftersom jag endast ridit honom i dressyrgruppen så var mest nervös för hoppningen. Allt gick jättebra. Banan var 80cm och han vägrade på första hindret pga mig. Jag tvekade. Vi gjorde en volt och kom mot hindret igen, det gick fort och han hade öronen spetsade rakt framåt.
Vi flög över, jag kände knappt att han hoppade!
Resten av banan gick också bra även om det gick liiite snabbt.
Dressyren gick riktigt, riktigt bra! Han var först jättejobbig på framridningen men väl inne på banan så blev han hur fin som helst. Visst, vissa moment blev inte jättefina men galoppfattningarna blev så bra att det överglänste allt annat!
Strax efter dressyrtävlingen blev även Porter halt. De åkte till veterinären i Vännäs med honom men de kunde inte hitta vad som var fel utan han blev skickad ner till Timrå. Emmeli frågade om jag ville föja med men jag kunde inte för det var på en måndag = skoldag..
Det visade sig vara en inflammation i muskulaturen runt korset och bäckenet och fick behandling. Han fick vila fram till efter jul.
Hela höstterminen hade Hebel fått börja gå korta promenader med Caroline varje dag. Och innan jul fick hon även rida på honom (i skritt fortfarande)! Det gick framåt. Efter jul fick Hebel till och med gå med på lite ridlektioner. Han sprang som en galning med nybörjarna för han var så pigg, hahah.
Efter jul så var Porter frisk och skulle ridas igång. Jag fick promenera med honom i ridhuset lite och det gick inte bra.. Han hade så sjukt mycket energi att han kastade sig baklänges när han fick syn på en jättefarlig gul kon..hahah.
Men han var söt! Sofia började skritta igång honom då inte personalen hade tid och jag inte var så sugen på att trilla av (jag trodde han skulle vara galen med tanke på hur han betedde sig när jag ledde).
Under sportlovet och teoriveckan så fick jag ta över och rida Porter! Han var jättesnäll och som jag hade saknat att sitta på hans rygg. Han reagerade så bra på vikthjälper och han var så lätt i handen att jag knappt behövde ta i honom!
I mars 2014 blev Hebel dålig igen. Han blev halt och man trodde först att det berodde på att strålrötan hade kommit tillbaka igen. Men när han inte blev bättre så åkte Emmeli in med honom till veterinären onsdag 19:e mars.
Dagen efter på torsdagen under ridlektionen berättade hon att Hebel inte längre skulle vara kvar på Surf. De väntade fortfarade på svar från veterinären men de visste redan då att hursomhelst så skulle han inte få stanna på Surf.
Antingen så skulle han få bli sällskapshäst eller så väntade himlen..
Jag bad att hon skulle berätta så fort hon visste hur det skulle bli.
På tisdagen veckan efter satt jag i biblioteket på skolan tillsammans med Ebba och några från klassen. Jag pluggade spanska för jag skulle ha spanskaprov senare på dagen.
Jag loggade in på facebook (jag orkade inte plugga heheh) och såg att Elvira hade skrivit massor av meddelanden till mig i chatten. "RING EMMELI NU EVELINA!!!"
Jag tog upp mobilen och såg att jag hade 2 missade samtal från Emmeli och några från Elvira. Jag hade haft mobilen på ljudlöst så hade inte hört den.
Jag gick iväg från mina klasskompisar och bläddrade fram Emmelis nummer i min kontaktlista, mina fingrar darrade som satan. Jag visste att det var något med Hebel, vad skulle det annars vara liksom.
Ringde upp.
Hon svarade efter några signaler och berättade att svaren från veterinären visat på ytterligare skador längre upp i samma ben som hovfrakturen. Pålagringar som aldrig skulle läka. Hebel skulle få somna in, det var bestämt.
Sen sa hon att hon hade en dålig nyhet. De hade ringt och skulle boka avlivning och den enda tiden som fanns var dagen efter, onsdagen, imorgon.
Efter att jag lagt på så gick jag tillbaka till Ebba. Jag satte mig brevid henne. Hon frågade vem det var jag pratade med och jag svarade kort "Emmeli". "Är det om Hebel?" frågade Ebba och jag nickade och kände tårarna tränga bakom ögonlocken. "Vill du ha en kram?". Jag orkade inte, om någon skulle kramat mig skulle jag grinat sönder helt och hållet. Det ville jag inte göra, inte på skolan.
Spanskaprovet gick åt helvete på ren svenska. Jag kunde inte koncentrera mig, kunde bara tänka på Hebel, imorgon skulle han inte finnas mer. Aldrig mer.
Jag stressade mig igenom provet och gick därifrån så snabbt som möjligt.
Inte nog med det heller. Efter skolan skulle jag och Ebba på handledarkurs med våra föräldrar på en trafikskola så att vi kunde börja övningsköra. Kursen var mellan 16.30 och 20.00.. Hur skulle jag hinna säga hejdå till Hebel?
Innan kursen så cyklade vi till Subway och åt middag. Hela min kropp var alldeles skakig och ja tryckte i mig min macka så snabbt jag kunde så att jag skulle tänka på något annat än Hebel..
Jag ringde till pappa och bad honom att svänga förbi hemma och hämta min kamera innan han kom till trafikskolan. Han undrade varför och jag svarade bara att "det är viktigt!". Jag orkade inte förklara.
Vi härdade oss igenom kursen och när den var slut så sa jag till mamma att "vi måste till Surf. Hebel ska avlivas imorgon.."
Mamma gick med på att skjutsa mig och Ebba till Surf. Men hon ville hem och äta middag först så vi svängde förbi MAX och köpte hamburgare, jag ville inte ha.
När vi åkte förbi hem la vi ner 2 morötter och 2 äpplen i en plastpåse och sen åkte vi mot Surf. Tårarna rann. Jag mådde illa och kunde knappt andas. Vägen kändes oändligt lång, det var stjärnklart ute.
Framme på Surf så öppnar jag först dörren till stallet och ser att Klara är inne hos Hebel, ville inte störa henne, hon behövde också få säga hejdå, så jag gick och sköljde äpplena och morötterna.
Efter en stund gick jag tillbaka in i stallet. Emmeli och Anneli stod i hovslagarspiltan och pratade med några elever från hoppgruppen. De hade nyss dragit av Hebel skorna.
Jag och Ebba vände på Hebel i spiltan. Jag satte mig till höger om honom och gav honom ena äpplet. Han dreglade ut det mesta på mina jeans men det gjorde inget. Jag snorade ju ner honom lite också så vi blev nog kvitt!
Vi gav honom resten av äpplena och morötterna och gjorde lite tricks med honom. Jag kramade honom och grät, och grät och grät.
Emmeli kom och pratade med oss, hon sa att det var riktigt synd att det var just Hebel, det kunde väl ha varit någon dum häst, någon som sparkades och bets. Inte den snällaste av alla som alltid var glad och aldrig någonsin sparkades eller bets.
Emmeli åkte därifrån och likaså Anneli. Vi vände på Hebel och jag gick och skrev en avskedshälsning till honom som vi satte upp över hans foderstat. "God natt finaste Hebel ♥ Sov gott ♥".
Sen gick jag in och ut ur hans spilta jättemånga gånger. Jag kunde inte säga hejdå. Jag ville inte åka hem.
Tillslut så gav jag honom en puss på mulen och kramade honom en sista gång. Sen åkte vi.
Här är några av bilderna:
Dagen efter så skrev Ylva till mig på facebook att hon och Anneli hade börjat gråta på morgonen när de såg min avskedshälsning till Hebel. Hon berättade att hon hade följt Hebel ända till slutet och han hade varit glad och fått äta massvis med korn.
Shit, den här sista delen var jobbig att skriva. Tårarna har rullat hela tiden kan jag lova.
Jag kan fortfarande känna formen av hans mule under mina händer. Jag kan fortfarnade föreställa mig precis hur han luktar. Jag kan fortfarande se den där busiga blicken han fick när man hade godis framför mig när jag blundar. Jag kan fortfarande höra ljudet av hans gnisslande sadel.
Hebel har verkligen lärt mig hur mycket som helst. Han har lärt mig att lita på mig själv. Han var världens finaste ponny med sitt underbett, missbildade huvud och runda mage! ♥ Alla tyckte om honom och jag älskade honom!
Sov gott finaste bästa vän ♥
Nu får du galoppera omkring på de evigt gröna ängarna tillsammans med din bästis Lilleman!
Nu vill jag ägna en stor, fet, jäkla applåd till den som orkade läsa detta inlägg. Det blev typ en roman... :)
Kommentarer
Postat av: Anonym
gråter, gråter, gråter, gråter! Kan inte fatta han dig EN VECKA INNAN MIN FÖDELSEDAG! jag fick reda på detp å min födelsedag och........ hela dagen var förstörd!!! Han var min favorit. Kommer alltid gråta när jag ser en bild på honom.
VILA I FRID ÄLSKADE HEBEL! <3
Postat av: Anonym
gråter, gråter, gråter, gråter! Kan inte fatta att han dog!!EN VECKA INNAN MIN FÖDELSEDAG! jag fick reda på det på min födelsedag och........ hela dagen var förstörd!!! Han var min favorit. Kommer alltid gråta när jag ser en bild på honom.Jag läste hela inlägget och börja gråta så fort jag såg att det var Hebel!
VILA I FRID ÄLSKADE HEBEL! <3
Trackback
